Jag har så länge tänkt att det här med att meditera nog skulle vara bra för mig/något jag skulle gilla. Men jag har trots det aldrig tagit mig tid att göra det. Förrän nu. Jag har förstått att det verkligen är något som kan hjälpa mig nu, när jag och min hjärna är så stressade så jag tänkte att jag gör det några gånger i veckan. Efter att ha gjort det i ett par veckor så har jag verkligen blivit motiverad att fortsätta. Det får mig så lugn efteråt.

Det har till och med blivit så att jag längtar efter att lägga mig ner (jag ligger nästan alltid ner, jag tycker det är lättare att slappna av då) och få avslappning mitt på dagen. Jag har även utökat det så jag mediterar nog ungefär 5 dagar i veckan nu. Det behöver inte vara så länge, allt från 7-30 minuter åt gången.

Innan jag började var jag rädd för att jag skulle vara dålig på det, jag är inte så bra på att hålla koncentrationen så lång tid. Särskilt inte nu när jag dessutom har ”rusande tankar” som läkaren kallar det. Det kan nog vara ett passande namn för det är precis så det känns, som att mina tankar åker på en motorväg och bara svischar förbi en efter en. Det kan vara svårt att hinna med mina egna tankar eller tänka klart, för sen kommer nästa tanke och nästa i samma höga fart och svischar förbi. Ibland kommer det även korsande vägar som gör att jag kastas åt ett annat håll. Så det är egentligen inte konstigt att jag är stressad. Tänk om det bara kunde lugna ner sig inne i huvudet….

Men det var inte det jag skulle skriva nu utan att jag inte trodde jag skulle vara bra på det. Men nu äntligen har jag förstått att man inte behöver vara bra på det. Kommer det tankar så får det göra det och då låter man bara de åka vidare och fokuserar på här och nu igen. Man ska inte heller vara dömande mot sig själv för att man inte är bra på det. Då förlorar man egentligen hela poängen med meditation.

Nu när jag sitter här och skriver detta inlägget så kommer dömandet mot mig själv igen. För som jag berättade här ovanför så har jag den där motorvägen i huvudet med tankar och funderingar som rusar förbi. När jag skriver något och försöker hinna med mina egna tankar och få ner dom i ord, så kommer plötsligt den där korsande vägen som leder in mig på något helt annat spår, och då följer jag den vägen ett tag innan jag kommer på mig själv. Då försöker jag oftast hitta tillbaka till min huvudväg, vilket i sanningens namn inte alltid är helt enkelt. Detsamma gäller när jag pratar och försöker hålla någon typ av röd tråd, eller lyssnar och försöker hänga med på vad andra berättar om, för den delen. Mina tankar stökar ständigt med min koncentration vilket gör det svårt för mig att hänga med.

Jag vill absolut inte att denna bloggen ska bli någon blogg där jag bara skriver om min hälsa men jag tänker så mycket nu när jag går hemma sjukskriven, så då har jag märkt att det är riktigt skönt att skriva ner lite av allt det som kommer upp i tankarna. Men jag vill att mitt fokus här på bloggen ska fortsätta vara de projekt jag sysslar med här hemma och allt kreativt som jag tycker om att göra. Det är bara det att för tillfället inte finns så mycket energi till det, som jag egentligen tycker är så roligt.

Avslutar med ett citat jag såg på Pinterest, Det stämmer så klockrent in på mig just nu: 

Ha det fint tills nästa gång! Kram