Hälsa · Mat · Tips · Vardagligt

Lite nyttigare bars

Jag har gjort bars här hemma nu i ett par olika omgångar. Dem här ovanför som jag gjorde idag, blev nog de bästa hittills tror jag. Förra gången jag gjorde de blev de väldigt goda, men fruktansvärt kladdiga. Den här gången tog jag i lite i överkant av havregryn mot förra gången då jag nog fick i lite för lite. Receptet har jag hittat hos en tjej på Youtube,  jag skrev helt enkelt bara av det hon säger i videon och har sedan provat att göra de här hemma. Jag gör de i mindre bitar än vad hon gör sina så vi tycker de är perfekta att ha som mellanmål här hemma. Hela familjen tycker om dom och Mattias bad mig till och med att göra dubbel sats nästa gång jag gör de, så de inte tar slut så snabbt 🙂

Här är receptet, fritt tolkat av mig:

                                                 Nyttiga(re) Bars

Lägg 250 g dadlar i hett vatten i 15-20 minuter.
Rosta i ugn ca 200 grader i 5-6 minuter:
1 ½ cup havregryn
1 cup mandlar

Mixa de varma dadlarna med en mixer eller hacka de med en kniv så de blir mosiga.
Blanda allt ovan i en skål

Blanda:
¼ cup jordnötssmör
¼ cup honung eller maple sirup
½ tsk kanel
Salt

Blanda ner ovanstående i havregrynsblandningen. Rör alltihop till en kletig massa.

Tryck ut på bakplåtspapper, det ska vara hårt pressat till en rektangel
Lägg i frysen i 30-60 minuter

Dela i 12 bitar
Förvara i kylskåp

Vi hörs snart igen, kram!

Hälsa

På promenad med frosten som sällskap

Så helt plötsligt kom vinter och kylan. Och med det kom även frosten som är så vacker. Jag gick ut på en promenad igår i solskenet och kunde då inte låta bli att ta några bilder på allt det vackra runt omkring mig. Det bara gnistrade vart jag  än tittade.

Snö i all ära men frosten som är nu är verkligen inte helt fel den heller. Även hemma på garagefönstret var det de allra vackrast mönstren som hade skapats.

De senaste dagarna har jag även mått bättre och varit piggare än på länge. Jag var så glad när jag gick och la mig i lördags och tänkte ”just det, det är så här det ska kännas när man mår bra!”. När dagarna går och man mår i stort sett likadant dag efter dag, så glömmer man hur det faktiskt kan kännas när man mår bra. Det gjorde att jag känner hopp igen för mitt mående. Det kommer vända. När vet jag inte, men det kommer att bli bättre! Även söndag och måndag var härliga dagar och jag hade energi i kroppen och lust att göra saker. Idag har jag varit trött igen men bara att ha haft några bra dagar är så skönt!

Hörs snart igen!

Hälsa · Vardagligt

Meditation

Jag har så länge tänkt att det här med att meditera nog skulle vara bra för mig/något jag skulle gilla. Men jag har trots det aldrig tagit mig tid att göra det. Förrän nu. Jag har förstått att det verkligen är något som kan hjälpa mig nu, när jag och min hjärna är så stressade så jag tänkte att jag gör det några gånger i veckan. Efter att ha gjort det i ett par veckor så har jag verkligen blivit motiverad att fortsätta. Det får mig så lugn efteråt.

Det har till och med blivit så att jag längtar efter att lägga mig ner (jag ligger nästan alltid ner, jag tycker det är lättare att slappna av då) och få avslappning mitt på dagen. Jag har även utökat det så jag mediterar nog ungefär 5 dagar i veckan nu. Det behöver inte vara så länge, allt från 7-30 minuter åt gången.

Innan jag började var jag rädd för att jag skulle vara dålig på det, jag är inte så bra på att hålla koncentrationen så lång tid. Särskilt inte nu när jag dessutom har ”rusande tankar” som läkaren kallar det. Det kan nog vara ett passande namn för det är precis så det känns, som att mina tankar åker på en motorväg och bara svischar förbi en efter en. Det kan vara svårt att hinna med mina egna tankar eller tänka klart, för sen kommer nästa tanke och nästa i samma höga fart och svischar förbi. Ibland kommer det även korsande vägar som gör att jag kastas åt ett annat håll. Så det är egentligen inte konstigt att jag är stressad. Tänk om det bara kunde lugna ner sig inne i huvudet….

Men det var inte det jag skulle skriva nu utan att jag inte trodde jag skulle vara bra på det. Men nu äntligen har jag förstått att man inte behöver vara bra på det. Kommer det tankar så får det göra det och då låter man bara de åka vidare och fokuserar på här och nu igen. Man ska inte heller vara dömande mot sig själv för att man inte är bra på det. Då förlorar man egentligen hela poängen med meditation.

Nu när jag sitter här och skriver detta inlägget så kommer dömandet mot mig själv igen. För som jag berättade här ovanför så har jag den där motorvägen i huvudet med tankar och funderingar som rusar förbi. När jag skriver något och försöker hinna med mina egna tankar och få ner dom i ord, så kommer plötsligt den där korsande vägen som leder in mig på något helt annat spår, och då följer jag den vägen ett tag innan jag kommer på mig själv. Då försöker jag oftast hitta tillbaka till min huvudväg, vilket i sanningens namn inte alltid är helt enkelt. Detsamma gäller när jag pratar och försöker hålla någon typ av röd tråd, eller lyssnar och försöker hänga med på vad andra berättar om, för den delen. Mina tankar stökar ständigt med min koncentration vilket gör det svårt för mig att hänga med.

Jag vill absolut inte att denna bloggen ska bli någon blogg där jag bara skriver om min hälsa men jag tänker så mycket nu när jag går hemma sjukskriven, så då har jag märkt att det är riktigt skönt att skriva ner lite av allt det som kommer upp i tankarna. Men jag vill att mitt fokus här på bloggen ska fortsätta vara de projekt jag sysslar med här hemma och allt kreativt som jag tycker om att göra. Det är bara det att för tillfället inte finns så mycket energi till det, som jag egentligen tycker är så roligt.

Avslutar med ett citat jag såg på Pinterest, Det stämmer så klockrent in på mig just nu: 

Ha det fint tills nästa gång! Kram

Hälsa · Vardagligt

En höst med psykisk ohälsa

Den här hösten har varit omtumlande för mig. Eller egentligen började det i somras, jag kände att något var på gång inom mig, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag minns att jag hade en känsla i kroppen som jag inte visste vad jag skulle göra med, behövde jag någon att prata med, var ångesten på väg att komma tillbaka eller var det något annat? Det är så svårt att veta vad det är när det gäller ens psykiska hälsa, så jag avvaktade samtidigt som jag funderade på vart jag skulle vända mig.

20181017_090144240_iOS.jpg

Jag har haft erfarenheter av psykisk ohälsa under många tillfällen i mitt liv och det började väldigt tidigt. Redan vid sju års ålder gick jag hos en psykolog för första gången och sedan dess har det bara fortsatt. Det har inte varit konstant men det har definitivt kommit och gått från år till år.

När jag var hos en läkare för några år sedan undrade hon om jag hört talas om GAD (Generaliserat ångestsyndrom) någon gång. Med tanke på hur min psykiska hälsa varit sedan jag var väldigt ung, rekommenderade hon mig att gå hem och läsa lite om det. Jag gjorde som hon sa och jag kände direkt att ja, precis så är det för mig. Som hon sa, det betyder egentligen ingenting att få den diagnosen men det kan vara skönt för mig att få ett ord för det jag har känt och även att känna att jag inte är ensam.

Jag har även haft perioder med panikångestattacker men det jag kände nu i somras var ändå något lite annorlunda. När september kom blev det värre och värre. Jag hade svårt för att koncentrera mig, jag var extremt lättirriterad, jag glömde bort saker jag skulle säga eller göra och jag gick in i en mataffär men gick ut med tom kundvagn igen för jag visste inte vad jag skulle ta på hyllorna. Jag stod bara och stirrade på alla matvaror och kände att jag inte visste vad jag skulle ta och att hela matbutiken bara var överväldigande.

Vi åkte på utflykt med familjen men jag var så trött så jag ville bara vila i bilen, men varje gång jag slöt ögonen så vaknade jag med ryck och trodde att det var jag som körde bilen men hade somnat medan jag körde. Jag fick verkligen tänka efter varje gång och se en lång stund om ”är det jag som kör eller kan jag slappna av?”. Det var en fruktansvärd känsla att inte kunna lite på sig själv.

Det här med att inte kunna lita på mig själv bara fortsatte, så när jag satte mig med barnen i bilen och skulle åka iväg, var jag inte säker på om jag fått med mig båda två utan frågade dom ”visst är ni väl med båda två i bilen nu?” Jag var livrädd att jag hade glömt någon av dom eller att jag trodde mig ha koll men inte hade det.

Dessa och många andra händelser ledde till slut till att jag inte heller kunde sköta mitt jobb. Jag sitter i en telefonsupport några dagar i veckan och ska hjälpa de personer som ringer men till sist satt jag bara och tittade på datorn när någon ringde utan att ha en aning om vad jag skulle göra med problemet som personen ville ha hjälp med. Jag bara tittade tomt på datorn och ville försvinna i från min plats.

Detta blev naturligtvis ohållbart. Jag kunde inte fungera varken i jobbet eller privatlivet längre. Jag gick till min läkare som sjukskrev mig i två veckor. Jag tyckte det kändes väldigt länge men tänkte att ”jaja, då hinner jag vila upp mig ordentligt i alla fall”. Efter två veckor var det tänkt att jag skulle jobba halvtid. Jag gick till jobbet men efter andra dagen då jag skulle göra en av våra ordinarie arbetsuppgifter, fick jag gå hem igen helt gråtfärdig, yr och totalt utmattad. Jag sov och sov och fick en ny tid hos läkaren som sjukskrev mig tre veckor till.

När de tre veckorna gått, gick jag tillbaka till jobbet men denna gången hade jag en plan. Jag skulle be om att få sitta själv i ett eget rum (i vanliga fall sitter jag i kontorslandskap) och inte ha några direkta arbetsuppgifter som jag var tvungen att utföra utan bara göra det löpande arbetet. Det gick bra i lite drygt en vecka men varje dag när jag jobbat i mina tre timmar (utan att ha några egentliga arbetsuppgifter eller prata med någon när jag var där) fick jag gå hem och sova i två timmar efteråt. Jag var totalt slut av att bara behöva gå upp och göra mig i ordning på morgonen och sedan bara ta mig till jobbet. Jag fick en tid till min läkare igen, som bad mig att göra några olika tester som mäter utmattning och depression. Jag fick ett högt resultat på båda så efter det sa läkaren att jag skulle sjukskrivas igen. Denna gången var det inte ett par veckor som var aktuellt, utan två månader. Fram till jul alltså. Utmattningsdepression är vad läkaren kallar det.

Det tyckte jag först kändes helt overkligt. Visst att jag var trött och utmattad men jag tänkte att det finns ju ändå dom som har det mycket värre än vad jag har. Ska jag verkligen vara sjukskriven i t v å månader?! Så blev det hur som helst och jag måste säga att det känns så otroligt skönt nu efteråt att det ändå blev så pass länge. Nu känner jag ingen stress över att det bara är någon vecka jag ska vara hemma och sen ska jag tillbaka, utan nu är det så pass länge att jag kan slappna av på riktigt utan att behöva tänka på mitt arbete på ett bra tag framöver.

Jag har blivit rekommenderad att vila hjärnan från tv, dator och telefon så hjärnan får vila från alla intryck. Jag försöker nu sysselsätta mig med aktiviteter som gör att jag inte använder någon skärm. Jag har bland annat börjat göra en bullet journal. Den ger mig lugn att bara sitta en stund och få vara kreativ utan några egentliga krav på att prestera.

Jag har även blivit ordinerad motion för att må bättre. Bilden här i inlägget tog jag på en promenad här i området på en av mina motionsrundor. Helst ska jag komma ut 30 minuter varje dag mitt på dagen för att få solljus, luft, öka pulsen och dessutom vara ute i naturen. Alla dessa inslag sägs vara positiva på dom som är utmattade. Helt ärligt så orkar jag inte ta mig ut varje dag även om jag skulle vilja. Kroppen orkar helt enkelt inte mer än att gå upp och kanske tömma diskmaskinen vissa dagar. Jag har ju dessutom två små barn på fyra och fem år som det måste finnas energi till.

Barnen är helt klart det som är svårast med hela denna situationen. Det dåliga samvetet att inte kunna vara den mamma jag vill vara till mina barn. Att orka, ha energi och vara glad. Nu är jag tacksam om jag bara orkar vara med dom och ta hand om dom de timmarna som är mellan det att jag hämtar dom på förskolan till min sambo kommer hem från jobbet. Det är vanligtvis det jag laddar för hela dagen så om jag kommer ut på en promenad eller orkar handla hem mat eller annat är det bara ett stort plus utöver att ta hand om mina barn.

Oj oj vad långt det här inlägget blev. Det känns som orden och känslorna bara rinner av mig när jag skriver. Det finns massor mer jag skulle vilja skriva om och ta upp, men det får bli i ett annat inlägg känner jag.

Ta hand om er därute.