Hälsa · Vardagligt

En höst med psykisk ohälsa

Den här hösten har varit omtumlande för mig. Eller egentligen började det i somras, jag kände att något var på gång inom mig, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag minns att jag hade en känsla i kroppen som jag inte visste vad jag skulle göra med, behövde jag någon att prata med, var ångesten på väg att komma tillbaka eller var det något annat? Det är så svårt att veta vad det är när det gäller ens psykiska hälsa, så jag avvaktade samtidigt som jag funderade på vart jag skulle vända mig.

20181017_090144240_iOS.jpg

Jag har haft erfarenheter av psykisk ohälsa under många tillfällen i mitt liv och det började väldigt tidigt. Redan vid sju års ålder gick jag hos en psykolog för första gången och sedan dess har det bara fortsatt. Det har inte varit konstant men det har definitivt kommit och gått från år till år.

När jag var hos en läkare för några år sedan undrade hon om jag hört talas om GAD (Generaliserat ångestsyndrom) någon gång. Med tanke på hur min psykiska hälsa varit sedan jag var väldigt ung, rekommenderade hon mig att gå hem och läsa lite om det. Jag gjorde som hon sa och jag kände direkt att ja, precis så är det för mig. Som hon sa, det betyder egentligen ingenting att få den diagnosen men det kan vara skönt för mig att få ett ord för det jag har känt och även att känna att jag inte är ensam.

Jag har även haft perioder med panikångestattacker men det jag kände nu i somras var ändå något lite annorlunda. När september kom blev det värre och värre. Jag hade svårt för att koncentrera mig, jag var extremt lättirriterad, jag glömde bort saker jag skulle säga eller göra och jag gick in i en mataffär men gick ut med tom kundvagn igen för jag visste inte vad jag skulle ta på hyllorna. Jag stod bara och stirrade på alla matvaror och kände att jag inte visste vad jag skulle ta och att hela matbutiken bara var överväldigande.

Vi åkte på utflykt med familjen men jag var så trött så jag ville bara vila i bilen, men varje gång jag slöt ögonen så vaknade jag med ryck och trodde att det var jag som körde bilen men hade somnat medan jag körde. Jag fick verkligen tänka efter varje gång och se en lång stund om ”är det jag som kör eller kan jag slappna av?”. Det var en fruktansvärd känsla att inte kunna lite på sig själv.

Det här med att inte kunna lita på mig själv bara fortsatte, så när jag satte mig med barnen i bilen och skulle åka iväg, var jag inte säker på om jag fått med mig båda två utan frågade dom ”visst är ni väl med båda två i bilen nu?” Jag var livrädd att jag hade glömt någon av dom eller att jag trodde mig ha koll men inte hade det.

Dessa och många andra händelser ledde till slut till att jag inte heller kunde sköta mitt jobb. Jag sitter i en telefonsupport några dagar i veckan och ska hjälpa de personer som ringer men till sist satt jag bara och tittade på datorn när någon ringde utan att ha en aning om vad jag skulle göra med problemet som personen ville ha hjälp med. Jag bara tittade tomt på datorn och ville försvinna i från min plats.

Detta blev naturligtvis ohållbart. Jag kunde inte fungera varken i jobbet eller privatlivet längre. Jag gick till min läkare som sjukskrev mig i två veckor. Jag tyckte det kändes väldigt länge men tänkte att ”jaja, då hinner jag vila upp mig ordentligt i alla fall”. Efter två veckor var det tänkt att jag skulle jobba halvtid. Jag gick till jobbet men efter andra dagen då jag skulle göra en av våra ordinarie arbetsuppgifter, fick jag gå hem igen helt gråtfärdig, yr och totalt utmattad. Jag sov och sov och fick en ny tid hos läkaren som sjukskrev mig tre veckor till.

När de tre veckorna gått, gick jag tillbaka till jobbet men denna gången hade jag en plan. Jag skulle be om att få sitta själv i ett eget rum (i vanliga fall sitter jag i kontorslandskap) och inte ha några direkta arbetsuppgifter som jag var tvungen att utföra utan bara göra det löpande arbetet. Det gick bra i lite drygt en vecka men varje dag när jag jobbat i mina tre timmar (utan att ha några egentliga arbetsuppgifter eller prata med någon när jag var där) fick jag gå hem och sova i två timmar efteråt. Jag var totalt slut av att bara behöva gå upp och göra mig i ordning på morgonen och sedan bara ta mig till jobbet. Jag fick en tid till min läkare igen, som bad mig att göra några olika tester som mäter utmattning och depression. Jag fick ett högt resultat på båda så efter det sa läkaren att jag skulle sjukskrivas igen. Denna gången var det inte ett par veckor som var aktuellt, utan två månader. Fram till jul alltså. Utmattningsdepression är vad läkaren kallar det.

Det tyckte jag först kändes helt overkligt. Visst att jag var trött och utmattad men jag tänkte att det finns ju ändå dom som har det mycket värre än vad jag har. Ska jag verkligen vara sjukskriven i t v å månader?! Så blev det hur som helst och jag måste säga att det känns så otroligt skönt nu efteråt att det ändå blev så pass länge. Nu känner jag ingen stress över att det bara är någon vecka jag ska vara hemma och sen ska jag tillbaka, utan nu är det så pass länge att jag kan slappna av på riktigt utan att behöva tänka på mitt arbete på ett bra tag framöver.

Jag har blivit rekommenderad att vila hjärnan från tv, dator och telefon så hjärnan får vila från alla intryck. Jag försöker nu sysselsätta mig med aktiviteter som gör att jag inte använder någon skärm. Jag har bland annat börjat göra en bullet journal. Den ger mig lugn att bara sitta en stund och få vara kreativ utan några egentliga krav på att prestera.

Jag har även blivit ordinerad motion för att må bättre. Bilden här i inlägget tog jag på en promenad här i området på en av mina motionsrundor. Helst ska jag komma ut 30 minuter varje dag mitt på dagen för att få solljus, luft, öka pulsen och dessutom vara ute i naturen. Alla dessa inslag sägs vara positiva på dom som är utmattade. Helt ärligt så orkar jag inte ta mig ut varje dag även om jag skulle vilja. Kroppen orkar helt enkelt inte mer än att gå upp och kanske tömma diskmaskinen vissa dagar. Jag har ju dessutom två små barn på fyra och fem år som det måste finnas energi till.

Barnen är helt klart det som är svårast med hela denna situationen. Det dåliga samvetet att inte kunna vara den mamma jag vill vara till mina barn. Att orka, ha energi och vara glad. Nu är jag tacksam om jag bara orkar vara med dom och ta hand om dom de timmarna som är mellan det att jag hämtar dom på förskolan till min sambo kommer hem från jobbet. Det är vanligtvis det jag laddar för hela dagen så om jag kommer ut på en promenad eller orkar handla hem mat eller annat är det bara ett stort plus utöver att ta hand om mina barn.

Oj oj vad långt det här inlägget blev. Det känns som orden och känslorna bara rinner av mig när jag skriver. Det finns massor mer jag skulle vilja skriva om och ta upp, men det får bli i ett annat inlägg känner jag.

Ta hand om er därute.

2 reaktioner till “En höst med psykisk ohälsa

  1. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har varit sjukskriven i lite mer än 4 år nu för utmattningssyndrom och nu först så börjar det fungera att vara på jobbet två timmar om dagen.
    Det jag tycker är läskigt är just det där med minnet.

    Skönt att du fått tag på en bra doktor som såg vad som höll på att ske ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.